GAD
GAD - Generaliserat ångestsyndrom som det egentligen heter, tänkte jag ta upp denna kväll. Dels för att jag ser det som en fördel på min resa att helt eller delvis bli fri från denna diagnos men mest för att det är dem läsarna jag drog till mig mest. Om jag så bara kunde underlätta för en enda människa med GAD så skulle jag vara jättenöjd och glad över det. Själv har jag kommit en ganska lång väg ändå tycker jag mot ett tillfrisknande. En orolig själ kommer jag alltid vara men det ska inte blandas ihop med diagnosen GAD.
För inte så längesedan så åkte jag inte bil. Jag gjorde allt för att undvika det. Precis som alla andra så ville jag med hitta på saker som åka till badhus, bio, ullared och allt vad det kan vara... Men till varje pris så undvek jag detta. Jag började istället ta bussen överallt och drog till med lögner som att jag gärna tar bussen etc.
Eftersom jag vek mig och undvek det jag var rädd för så skapade jag istället nya rädslor. Att undvika är att lura din hjärna i att du har rätt i att vara rädd för en just situation, vilket du har, till en gräns. Man kan krocka, men rädslan har en gräns. Gränsen är: Det ska inte påverka ditt sätt att leva ditt vardagliga liv!
Så, vad hände då?. Jo, det tog inte många veckor tills jag var rädd att åka buss. Det var dock inte pga krockrisken även om den tanken fanns där som en skugga. Det var tanken på att det kunde ju faktiskt komma in någon på bussen med en bomb med/på sig. Här ser ni ett praktexempel på hur drastiskt värre rädslan kan utvecklas på mycket kort tid. Mitt tankesätt då jämnfört med nu är att det inte är helt orimligt att det skulle hända - Nej, det är helt orimligt att jag ska hota mig själv med sådana tankar!
När jag fick Freja och sedan träffade min nuvarande sambo Koffe så insåg jag att jag inte vill påverka dom också negativt med min diagnos. Det var dags att ta itu med det.
Jag påstår inte att jag är botad från GAD, långt ifrån. Skillnaden från då och nu är att jag matar min GAD mycket mindre och att jag dessutom utmanar den varenda dag.
Jag sätter mig i en bil, jag går på bussar. Rädslan finns där, så fort jag låter tankarna ta över. Det är inte lätt, det vet jag. "Tänk inte på en snigel" - Då tänker man på en snigel. Hela tiden tänker vi GAD:are "Tänk inte så", men så tänker vi mer på det. Min teknik är jag får lov att tänka på det och ge det en snabb tanke, men sedan släppa det och hålla mig upptagen med något annat. Anledningen till att jag tillåter mig själv att faktiskt ägna en kort stund åt en katastroftanke är för att jag inte vill förskjuta känslorna jag faktiskt har just där och då. Vi alla har ju hört begreppet "Det kommer ifatt". Det är verkligen så och jag tror inte alls på att förskjuta sina känslor och låtsas om att man aldrig fick dom. Mitt tips är att tillåt dig själv tanken, men en kort stund. Sen får du bestämt tala om för dig själv att, ja, nu har du gjort det, nu tänker vi på något annat. Sedan får du med viljekraft dra dina tankar åt något positivare.
Många med GAD har oro över väldigt många saker, även mycket små saker. Min GAD har blivit så illa att den alltid i nästan alla skepnader kommit att handla om liv och död. Eftersom den har gått så långt så bestämde jag mig även för att gå till KBT (Kognitiv beteende terapi). Jag var skeptisk i början men det går faktiskt ut på att man gör allt jobb själv, men att KBT hjälper dig att hjälpa dig själv. Detta är en sjukdom som oftast tar decennier att komma ur men glöm inte att varje framsteg är en bättre vardag - varje dag!
Denna är superbra:
Jag läser också många som har problem i sina relationer pga av just diagnosen GAD då den verkligen är svår att leva med, jag vet det... Och många klagar på att dem inte känner sig varken förstådda eller bekräftade.
Jag har ett par ord till Er att dela med mig av som jag hoppas ni inte tar fel. Jag menar väl.
Det är inte bara den sjukes känslor som spelar roll och jag tycker inte att den sjukes känslor spelar större roll än den andres heller. Det är viktigt att man tar detta till sitt bejakande i sitt förhållande om det är så. Det tycker jag är steg 1. Som nummer 2 så tycker jag det är viktigt att FÖRSTÅ att inte alla kan FÖRSTÅ något som dom inte själva har varit med om. Många av GAD:are som jag har förstått enligt grupper på facebook känner att dem inte blir tillräckligt bekräftade av sin partner. Detta är något som kommer med de flesta med GAD då man är orolig för det mesta. Det kan vara rädslor för att bli lämnad etc. Tänk dig att din partner söker bekräftelse väldigt ofta. Trots att du ger bekräftelse så känner du att den inte tas emot och det spelar till slut ingen roll vad du gör så räcker det inte till. Till slut ger man upp. Rocka din diagnos och var den partnern som ger MEST bekräftelse även om den inte är efterfrågad, istället för att själv visa att den behövs. Jag tror att det är mycket större chans till att få bekräftelse tillbaka då. Lägg inte för mycket fokus och energi på att bli FÖRSTÅDD, lägg den energin på att bli bättre i din diagnos. Den energin behövs. Det är inte lätt att vara närstående och hela tiden komma ihåg att du har en sjukdom. Dom kommer glömma det i många sammanhang, kanske de allra flesta sammanhang... För att dom inte definerar dig med din sjukdom. Något du själv absolut inte heller bör göra.
Det går att bli bättre och till och med frisk. Försök fråga dig själv hur du ska nå dit. Där dina negativa tankar skulle fått plats, placerar du istället tankar som är till din fördel för ett tillfrisknande. Det är inte svårt att bli sjukare i sin sjukdom. Det är inte lätt att bli frisk. Som GAD:are får du välja den svåra vägen - För det är inte lätt att vara sjuk! Och i dagens samhälle måste man nästan vara frisk för att orka vara sjuk. Kämpa!
Det jag skriver beskriver inte alla.