Fortsättning sjukvårdsmissnöje
I föregående inlägg halka jag in på mitt missnöje om sjukvård. Jag märkte ganska snabbt att fingrarna på tangenterna blev hur heta som helst och jag kände att det är ett ämne som skulle vara skönt att skriva av sig om. Det var ju också hela poängen med att starta en blogg. Att få ut sådant jag går och tänker på och få ur frustration jag går och bär på men också fördriva tiden jag har här hemma på ett sätt som jag tycker är roligt och givande. En offentlig dagbok helt enkelt.
Jag har diagnosen GAD med fokus på hälsan. Den diagnosen hade jag INTE innan jag var under sjukvårdens brutna vingar. Det vill jag ändå poängtera då jag tycker att det är av stor vikt eftersom jag skyller diagnosen hel eller delvis på vården.
Allt började faktiskt med att jag åkte till vårdcentralen för att jag tyckte jag fått konstiga fläckar på armbågarna. jag fick som svar att det var eksem och fick åka hem. Fläckarna blev fler och fler och dom började spricka, blöda och göra mycket ont. Jag jobbade på den här tiden på ICA lagret i frysen, och kände att det var svårt att hålla det tempot jag hade dess före innan. Denna gången gick jag istället till hudspecialist som konstaterade att jag hade psoriasis och skickade hem mig med en salva. Den kostade 1000kr. Det hjälpte inte. Psoriasisen blev värre och tillslut sa jag upp mig på min arbetsplats utan att ens ta upp till någon om varför jag gjorde som jag gjorde. Jag vågade inte säga att jag inte klarade av det mer. Till slut blev det så illa att jag fick p under fötterna och i händerna. Jag fick svårt att ta mig framåt och undvek att gå ut. Jag skaffade mig en hobby som passade mitt fysiska handikapp - datorspel. Under denna tiden så träffade jag hudläkare men det var samma sak varje gång. Hemskickad med salvor. Det var ingen som berättade för mig att saker kunde TRIGGA psoriasis och saker kunde LUGNA psoriasis. ALL information jag besitter idag har jag skaffat mig själv. Jag gick från psoriasis överallt till 5mm små fläckar på mina armbågar. Inget på resten av kroppen. Detta fick jag själv räkna ut hur jag skulle göra.
Sådana här fläckar och flera mycket större hade jag överallt på kroppen. Varenda kroppsdel. Denna bild är dock tagen när psorisisen inte var blödande. Det var den oftast.
Detta är jag nu, och det gäller hela kroppen. Fri från smärtsam hud:
Jag gick till vårdcentralen något år senare och visade upp ett stort "bälte" av röda prickar runt rygg och hela magen. Det satt som ett stort mästarbälte. Sjuksköterskan sa att jag inte behövde se en läkare då hon såg direkt att det var loppor. (här fick jag min första riktiga känsla av tveksamhet av vården). Jag bad om att få träffa läkare iaf och hon blev tillsynes irreterad. Jag lyfte på tröjan i läkarrummet och han svarar "det där är bältros". Jag fick medicin då man kan få men för livet om man inte tar medicin inom 48 timmar. Bla kan man få livslång smärta i området osv.
En annan helt bisarr incident som hänt är så bisarr att man har svårt att tro att det är sant.
Jag åkte upp med ambulans till akuten för jag hade så fruktansvärt svårt för att andas. Jag blev förstås orolig och pulsen går då upp och det blir än mer svårt att andas naturligtvis. Mitt uppe i min panik får jag träffa sköterskorna på akuten som därav tar beslut om ett läkarbesök är nödvändigt. Det var det tydligen inte i mitt fall. Dom skickade mig till psykakuten då dom var övertygade om att jag hade en panikattack. Väl inne på psykakuten ringer jag min syster och berättar vad som hänt. Hon blir rasande och kör till mig direkt. Hon tar mig i armen och går in på akuten igen och begär att dom kollar mig. Jag vet inte hur hon lyckades för jag har bara små fragment av minnesbilder från händelsen. En röntgen gjordes. Jag hade långt gången dubbelsidig lunginflammation. Kan ni tro det?...
Här kommer den värsta då. Håll i er. (värsta för mig)
Jag vaknade av att jag inte kunde öppna mina ögon. När jag försökte öppna dom så sved det så mycket och gjorde så ont att jag var oförmögen att hålla dom öppna. Vi åker in till ögonläkare som trots sina försök inte lyckas med att kunna undersöka dom då jag inte kan hålla dom öppna. Det lilla han såg bedömde han som ögoninflammation. Medicin och sen hem. Detta hjälpte givetvis inte. Jag vet hur en ögoninflammation känns. Jag satt hemma 1 vecka. Min dåvarande partner fick åka och köpa mörkläggningsgardiner till hela lägenheten och jag kunde bara öppna ögonen lite om det var alldelles mörkt. Han fick göra alla inköp till hemmet etc. 1 vecka senare åker jag tillbaka och det är lika illa nu. Det är en ny ögonläkare. Han gör bedömingen hornhinneinflammation. Medicin och sen hem. Samma sak. Hjälpte inte. Åker in igen. Ny läkare igen. Han gör bedömningen "torra ögon". Medicin och hem igen. Jag droppade mina ögon varannan minut minst. Jag la tusentals kronor på dessa dropparna till slut då dem inte ingick i högkostadsskyddet. Jag droppa och droppa i flera månader men jag kunde bara hålla ögonen öppna 1 minut sen var jag tvungen att droppa igen för att kunna se något. Sen kom jag på en eventuell lösning. JAG kom eventuellt på en lösning. Emma.... inte läkaren... ingen specialist...Jag åkte till lassarettet och sa... Nu har ni gett 3 olika bedömningar. Alla är fel. Jag vill prova något. Lägg in en lins i vardera öga på mig idag. Det gjorde dom. Jag kunde nu öppna mina ögon.....
Jag gick med dom linserna i flera månader. Tillslut gick jag till optikern och fick linser med styrka. Dock klarade jag mig fortfarande inte utan linser. Min mamma letade upp en ögonläkare med mycket bra rykte. Privat och dyr men kosta vad det kosta vill. Han gav mig kortison inuti ögonen. Konstaterade att min psoriasis har attackerat mina ögon. Efter kortisonet var jag frisk. Det tog alltså mer än ett halvår att konstatera detta. Nu har jag gjort historian något kortare än vad den egentligen är för jag vet att jag och mamma kom fram till att vi hade gått o träffat ögonläkare över 40ggr. Men visst är det sjukt? Jag har suttit i mitt egna hem i flera månader och inte kunnat ta mig ut den första tiden alls.
Fibromyalgi. Den mest omtalade sjukdomen om det existerar eller inte? Jag fick diagnosen gissningsvis runt 2011. Sedan avskrevs diagnosen då min då nya läkare ansåg att fibro är bara en diagnos man får för att läkaren inte har tid med att ta reda på vad det egentligen är. Nu har jag en annan läkare som konstaterar att jag definitivt har fibromyalgi och om det är någon som lägger tid på mig så är det han. Därav smärtklinik i Ängelholm snart. Är det inte lustigt att det diskuteras hurvida en sjukdom finns eller inte? Det finns ju hur många verksamheter som helst som bara fokuserar sig på fibromyalgi.
Inte alls för länge sedan så åkte jag ambulans till akuten för att mitt hjärta betedde sig ytterst märkligt. Koffe fick följa med mig. Jag hade trippelslag ungeför 5 ggr i minuten. Slutet var nära kändes det som. Dom gjorde EKG på mig och mycket riktigt så visar EKG på väldigt många dubbelslag . Läkaren skrev ut medicin till mig. Tror det hette "betablockerare". Han skulle behandla min symtom. Skeptisk som jag var vid det här laget så började jag istället söka information själv. Det visade sig att om man ligger på en överdosering på levaxin så kan dessa symtomen uppkomma (tar levaxin pga hashimoto). Jag sänkte min levaxindos och hjärtat lugnade sig och återgick till det normala igen. Utan betablockerare. Där fick jag verkligen svart på vitt hur läkarna vill lindra symtom men inte ta reda på vad som orsakade symtomen.
En annan gång åkte jag till akuten för fruktansvärda smärtor i buken. Jag hade så ont så ont så jag fick en morfinspruta i rumpan. Jag blev hur glad som helst och jag var så hög så jag knappt hade kunnat peka ut var min ända satt. Jag blev hemskickad "för du ser ju ut att vara frisk nu", med väldigt sarkastisk ton. Jag åkte hem. Jävligt glad. Min kompis Jeanette var med. Vi hade så roligt.... Tills morfinsprutan gick ur systemet. Smärtorna kom tillbaka. Aldrig haft så ont. Inte ens när jag födde barn. Nu tog dom det på mer allvar. Det visade sig vara njursten. Varför letade dom inte efter det innan dom skickade hem mig?
Nej, dom behandlar mitt symtom och skickar hem mig.
Före morfinspruta
Efter morfinspruta:
Blindtarmen nu då... hahaha... Vilken otur jag haft tänker ni kanske... men det finns dem som har väldigt mycket värre sjukdomar än vad jag fått. Jag åkte in på akuten för jag hade ont i magen. Dom tog prover var tredje timme. Proverna var bra. "vi tar ett prov till om 3 timmar sen får du åka hem", sa läkaren. Åka hem?? Jag kan inte åka hem i dessa smärtor. Det går inte. Han tog proverna och dom såg bra ut. Jag var livrädd för att åka hem och jag tog tag i hans rock och sa "ni skickar inte hem mig!!!!". Dom gick med på fler undersökningar och 1 till prov. Min mamma var tvungen att gå till jobbet. Proverna kom 5 minuter efter mamma gått. Proverna visar nu katastrofala värden. Min blindtarm håller på att spricka. Jag rullades in på operationsbordet 15 minuter efter mamma gått. Jag var så rädd. När jag vaknade var mamma där. Jag såg att hon var stolt över att jag stått på mig.
GAD... Ja, den kom in i mitt liv successivt...vad jag vill tro skapad av vården. Det är den jag kämpar med mest idag. Och precis som dem andra gångerna så ska jag även denna gång komma ut som en vinnare. GAD... Vem kan dömma mig?